Historik om Karlskoga Åter startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges
bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon
|
Utdrag ur Karlskoga stadsområde av Fil.
Lic. Egil Lönnberg När Karlskoga socken och municipalsamhälle år 1940
erhöll stadsrättigheter bestämdes, att den nya stadens område skulle
sammanfalla med sockengränsen. Karlskoga blev sålunda med sina 430,49 kvkm,
landets till ytinnehållet största stad. I denna sin roll har Karlskoga dock
senare distanserats av Kiruna och Östhammar. Karlskoga socken omfattade vid stadsblivandet dock
endast en del av det landområde i gränsbygden mellan Värmland och Närke, som
1586 kom att bilda en egen kyrkoförsamling och som vid 1600-talets mitt fick
privilegier på att bilda en egen bergslag, Karlskoga bergslag. Från det
ursprungliga socken- och bergslagsområdet har betydande landarealer avskilts.
Redan på 1600-talet tillfördes från Lungsunds, Varnums,
Kroppa och Grythytte
socknar ett antal gårdar i norr och väster. Bjurtjärn blev egen församling
vid 1600-talets mitt och blev eget pastorat 1869 för att vid
kommunindelningen 1952 överföras från Örebro till Värmlands län och
definitivt införlivas med Värmland. Slutligen bildade socknens södra del
jämte Degerfors år 1925 en egen församling och kommun, numera Degerfors
köping, och avskildes från moderförsamlingen. Gränsområdet mellan Värmland och Närke innanför
Kilsbergen är en relativt sent uppodlad del av vårt land. Ursprungligen
kallades området "Bodaskogen" eller
"Bodarna" och anledningen härtill skall (enligt Fernow)
ha varit, att bönderna i kringliggande bygder, framför allt de nere på Närkesslätten,
här uppförde bodar "att brukas vid jakt- och fiskefärder i dessa
viltrika trakter". I verkligheten har det emellertid varit fråga om
fäbodar. Bönderna i Knista mfl. socknar använde de
rika betesmarkerna kring Möckelns norra strand sommartid. Den äldsta
bebyggelsen hade i stort sett karaktär av en säsong- och strandbebyggelse och
efter den största sjön Möckeln (dvs. det myckna vattnet, den stora sjön) fick
bygden så småningom namnet "Möckelnsbodar". Detta namn möter oss första gången 1268 i ett pa latin författat testamente, genom vilket lagmannen i
Värmland, Haldo Olofsson Stråhle,
och hans hustru Margareta skänkte en del gårdar och pengar till Riseberga
kloster i Edsberg. Testamentets "Mukrisbother" (eller Mykrisbodher)
var med sannolikhet ett nybygge vid Möckeln. Nybyggena vid Möckelnsbodar nämnes även i ett testamente till Riseberga 1336 och i ett
bytesbrev 1403 talas det om "Klostertorpet på Möckelnsbodar", som
vid denna tid och under resten av 1400-talet var ett nybyggarland. Flera av de bönder, som hade fäbodar här, slog sig
ned för beständigt, bröt bygd på allvar och förvandlade fäbodarna till
självständiga gårdar. Mot 1500-talets mitt hade bebyggelsen framskridit rätt
långt, och man finner bland jordägarna flera högättade män, t. o. m. av rikets förnämsta släkter, som innehade gårdar
vid Möckelnsbodar. Riksföreståndaren Sten Sture d. ä. och hans gemål Ingeborg
Åkesdotter (Tott) ägde tre gårdar på "Mykledisbodar" i Knista
och samma gårdar återfinnes i "gamle herr Sten
Stures" jordebok av år 1515. Senare kom dessa gårdar genom arv till
Gustav Vasa. Deras namn anges icke, men man har trott sig med säkerhet kunna
identifiera dem med Backa, Brickegården och Stolpetorp. Men långt dessförinnan, kanske 3.000-4.000
år tidigare, hade de första invandrarna kommit hit upp. Talrika fynd från
stenåldern, såväl från äldre som yngre stenåldern, ger oss ovedersägliga
bevis för en mycket tidig bebyggelse. Fynden har gjorts nära vattendragen, de
flesta kring Möckelns norra stränder samt längs Tims- och Svartälvarna och
sjöarna i Timsälvens vattensystem, Lonnsjön, Alkvettern osv. På åssluttningarna och de sandiga
stränderna vid Aggerud, Näset, Bofors, Sandviken, Valåsen, Labbsand, har särskilt många fynd gjorts och med
all sannolikhet har det funnits fasta boplatser vid nuvarande Bofors,
Sandviken och Labbsand, nära de platser, där älvarna eller bäckarna rinner ut
i sjön. En liten s. k. holkyxa av brons, av den typ
som kan dateras till bronsålderns slutskede, omkr. år 800 före vår
tideräknings början, hittades för flera år sedan vid Skråmmen.
Säkert var det de goda betesmarkerna på strandängarna och den lättodlade
sandjorden samt givetvis de fiskrika vattendragen och den goda jakten i
skogarna som skapade förutsättningarna för denna äldsta bebyggelse. Klimatförsämringen mellan brons- och järnåldern
drabbade även denna bygd, som av allt att döma helt avfolkades. I varje fall
saknas alla spår av fast bebyggelse i närmare 1.500
år, eller fram till 1200-talet. Vid den grundliga inventeringen av alla
fornminnen och övriga kulturhistoriska minnesmärken, som gjordes för ett par
år sedan i samband med den nya ekonomiska kartan, antecknades i Karlskoga
endast en enda fornlämning, som kan stamma från järnåldern. Det är ett mycket
förstört röse, som ligger på grusåsen norr om Källmo
och Gälleråsen. Denna "fyndlöshet" är ganska märklig och
svårförklarlig, då det finns talrika fynd och fornlämningar från järnåldern
på endast några mils avstånd från Karlskoga, såväl nere på Närkesslätten som
längs Vänern. När Möckelnsbodar träder fram i historiens ljus, tillhörde
bygden Knista socken i Närke och det är därför
tydligt, att invandringen kommit österifrån, över Kilsbergen. En uppgift
(också av Fernow) att de första bofasta människorna
i denna bygd varit några missgärningsmän, som uppehållit sig med plundring
och rån samt med jakt och fiske, får helt räknas till fantasin. Hertig Karls (sedermera kung Karl IX) besittningstagande av sitt hertigdöme - landskapen
Södermanland, Närke och Västvärmland - efter Erik XIV:s död 1568 betecknar
den stora vändpunkten i bygdens historia. Hertigdömet befann sig vid denna
tid i ett sorgligt tillstånd, ödehemmanens antal var stort och landskapets
rika naturtillgångar nästan helt outnyttjade. Till att börja med skedde en
gränsreglering mellan Närke och Värmland på så sätt, att Möckelnsbodar 1583
helt överfördes från det förra landskapet till det senare. Den gamla gränsen
mellan landskapen gick genom Letälven, Möckeln,
Timsälven och Alkvettern, varvid den västra delen
av nuvarande Karlskoga tillhörde Varnums skogsbygd
av Värmland och den östra delen "Möckelnsbodar" i Knista socken av Närke. Karlskogaborna hävdar med stor
bestämdhet, att de är riktiga värmlänningar, och kan som stöd för detta sitt
påstående åberopa hertig Karls ovannämnda brev. Nyodlingen tog nu stark fart. Av Kammararkivets
handlingar kan man utläsa hur nya gårdar "upptogs". Åren 1580-86
antecknades endast nedanstående gårdar inom det nuvarande sockenområdet:
Sibbo, Valåsa (Valåsen), Breckan (Bricketorp), Eskilsta, Rosensjö, Bryttiegården
(Brickegården), Viebäck,
Åsbergsviken, Mörteviken (Mörkviken). Ganska många
av nybyggarna var, av namnen att döma, av finsk härstamning. En samtida
särskild förteckning uppräknar också "finnarna på bodarna". Just
vid denna tid invandrade ett stort antal finnar till Sverige, och sydöstra
Värmland är den del av detta landskapet, där man
först påträffar dem. Som förklaring till denna invandring har framhållits,
att behovet av nybyggare var särskilt stort i denna bygd, i näheten av Bergslagen i Värmland och Närke. Det finska
inslaget bland 1500-talets nybyggare var så starkt, att man t. o. m. kallat Möckelnsbodar en verklig finnbygd. Ännu på
1700-talet kallades norra delen av socknen "Finnekroken". År 1584 fanns, förutom de nyssnämnda nybyggena i
Möckelnsbodar, ett klostergods tillhörigt Riseberga (godset omtalat redan
1268), två kronogods: Aggerud och Knutsbol, tre kronotorp: Herrsjötorp
(nu i Bjurtjärn), Emmen (Immen)
och Linnebäck, 3 arv- och egne gods: Brickegården,
Backa och Stolpetorp samt torpet Lönetorp (nuvarande
Lonntorp) och slutligen två frälsegods: Alkvettern och Gälleråsen. Av
de sistnämnda tillhör Alkvettern numera Bjurtjärns
församling. Antalet åbor utgjorde 22 och de betalade en samfälld skatt på 82
1/2 lispund tull- och landgillesjärn, 1 lispund smör, 8 tunnor humle och
fodring för 31 hästar årligen samt 2 biskops- och 19 kungshästar. Hertig Karls intresse för nyodlingar i denna bygd
framgår av en allmän kungörelse av år 1582, där han erbjöd 6 års frihet från
skatt för alla som "vele rödje och byggie hemman af ödis ör och
mark uti Värmeland". Ännu viktigare var gans brev om svedjehuggning av
år 1587, genom vilket åborna ålades att fälla skog och bruka svedjeland samt
varje år uppröja så mycket skog, att i sotfallet en tunna
råg kunde sås. Sedan bergsbruket på allvar kommit igång, kom det
emellertid andra signaler om skogshuggning och åren 1639 och 1640 förbjöds
vid stränga straff allt "skadeligt
skogsfällande". Vid 1580-talets mitt hade nyodlingen framskridit så
långt och befolkningen vuxit så mycket, att det kunde bli tal om att bilda en
särskild församling av Möckelnsbodar. Den 1 juli 1586 utfärdade också hertig
Karl i Örebro en skrivelse, där han förordnade
prästen Olaus Johannis till kyrkoherde "vidh Boderne", avlönad av det kyrkotionde, som erlades av
gårdarna därstädes och med 2 pund spannmål från Knista
tionde. Fernows uppgift att hertigen därvid förklarat: "Har det förr hetat Möckelns
bodar får tagas som en god anekdot. Namnet Karlskoga (Carls Skogh mfl.
stavningar) möter oss första gången 1589 i en fogderäkenskap. Hertigen
begagnade själv namnet i brev från 1590 och 1591, och från denna tid får man
väl antaga att sockennamnet är officiellt. Till den nya församlingens kyrka, som samtidigt
började byggas, skänkte hertigen 6 tunnor råg, och när kyrkan 1603 stod
färdig, gav han 2 skeppund koppar till en klocka. Karlskogas första kyrka var
en liten rektangulär timmerbyggnad, ca 10 alnar bred och 20 alnar lång, med
väggar och tak helt dekorerade med målningar i renässansstil av mycket hög
klass: ornament, evangelister, apostlar, profeter mfl. heliga figurer.
Sannolikt är målingarna utförda av någon av de
konstnärer, vilka vid denna tid var verksamma vid hertigens slottsbygge i
Örebro. Kyrkan blev snart för trång och redan 1651
tillbyggdes ett större långhus, varvid den äldsta kyrkan blev kor. Långhuset
utbyggdes 1682 ytterligare åt väster och försågs 1705 med tvenne
korsarmar åt norr och söder. Av "hertigkyrkan" återstår numera den
östra hälften, fortfarande använd som sakristia. Karlskogas tillväxt skedde långsamt men säkert, och
allt mer orörd mark bröts och lades under plogen. Kyrkoherde Olaus Johannis,
som 1594 erhållit ett boställe på hemmanet Bregården,
nuvarande Karls Åby, var själv nybyggare, då han "tog upp" ett torp
vid västra Lonntorp, som han använde som fäbod.
Jordeboken av år 1600 upptager 56 hushåll, däribland
4 nybyggen. En mängd nybyggen omtalas därefter under tiden 1600-1610, och
1625 hade antalet gårdar och hemman stigit till 42 2/3, de sista nybyggena
icke inräknade. Mantalslängden 1650 namnger omkr. 130 gårdar och torp med ca
210 åboar, förutom hammarsmeder och dagkarlar vid Björkborn, Bofors och Valåsen
samt socknens "ämbetsmän", dvs. skräddare och skomakare. År 1661
redovisades 59 3/4 mantal inom församlingen, dvs. 17 hemman mer än 1625, och
då hade sockenrådet minskat åtskilligt, genom att en del hemman i norr
överförts till Grythyttans 1632 och Kroppas 1642
bildade församlingar. Av mantals- och skattelängder mfl. handlingar kan man
följa nyodlingsarbetet och bebyggelsens allt större utbredning. Mellan åren
1580 och 1653 nämnes nästan varje år några nya
hemman och torp, och vid 1600-telets mitt torde de flesta av gårdarna -
numera i många fall byarna - inom Karlskogas nuvarande sockengräns ha varit brukade.
Efter 1650-talet har endast några få nya hemman tillkommit; däremot ett stort
antal torpställen och backstugor längre ut i skogarna. Huvudnäringen i socknen var under denna första
nybyggartid främst jordbruk i förening med boskapsskötsel, men även jakten
och fisket spelade en mycket stor roll. Några gårdar synes också ha sysslat
med en primitiv järnhantering. Detta framgår bl. a. av de årliga skatterna,
utskylderna, jordeboksräntan samt kyrkotiondet. Räntan betalades för många
gårdar i osmundsjärn, annars i smör, humle,
dagsverken och utfodring av hästar. Tiondet erlades
i malt, råg, blandkorn, havre och vete. De oroliga tiderna medförde
emellertid, att de vanliga skatterna inte räckte, utan de styrande fordrade allt
som oftast nya "hjälper". Naturligtvis klagade Karlskogaborna över
de tunga skatterna, och försök gjordes att slippa ifrån en och annan. Det viktigaste som hände i denna bygd var utan
tvivel järnhanteringens utveckling i större skala. Redan under 1500-talet -
kanske tidigare - smältes här osmundsjärn, och
bönderna hade genom malm-, kol- och vedkörslor till kringliggande bruk i
Värmland, Västmanland och Närke haft åtskillig kontakt med järnhanteringen.
Här fanns också utmärkta förutsättningar för denna hantering: rikligt med
skog, ty träkol och ved behövdes i väldig utsträckning, såväl vid gruvorna
som i hyttorna och härdarna, många forsar och vattenfall med god
vattentillgång året runt till de vattenhjul som skulle driva bälgar,
malmkrossar, hammare mfl. strömverk, många malmstreck fanns också inom socknen och
det var nära till större och sedan århundraden tillbaka brutna gruvor med
utmärkt god malm strax utanför häradsgränsen och sist, men icke minst, fanns
här god tillgång på arbetskraft. Järntillverkningens gång var i korta drag vid denna
tid följande: Omkring gruvorna fanns ännu ingen fast bebyggelse
koncentrerad. Man bröt malmen sommartid och körde den sedan under vintern på
"medföre" längs speciella vintervägar till hyttorna, som låg vid
ett vattenfall, oftast närmare bebyggelsen. Arbetet i hyttan pågick mest
vintertid, vid de små bergsmanshyttorna endast några månader om året, ja, vid
vissa hyttor endast några månader vartannet år. Det
färdiga tackjärnet kördes därefter till hammarsmedjorna, där det utsmiddes
till stångjärn eller manufaktur. Vid hyttorna tillverkades även en betydande
mängd gjutgods, spishällar, ugnar, skorstenar, grytor etc. För att bygga och
driva hyttorna slog sig ett antal bönder samman till ett hyttelag,
vilket av Generalbergsembetet (senare
Bergskollegium) fick tillstånd och privilegier och i de flesta fall även ett
antal frihetsår från skatt på anläggningen.
Bergsmanshyttorna var, för att använda ett modernt uttryck, kooperativa
företag, där alla delägare arbetade eller ställde arbetskraft till
förfogande. Det har understundom uppgivits, att Karlskoga
Bergslag grundades samtidigt som socknen. Detta är dock oriktigt, liksom en
uppgift att bergslagsprivilegierna daterar sig från 1650. Med säkerhet kan
man icke ange det årtal då Karlskoga socken blev egen bergslag, men det bör
ha skett vid 1600-talets mitt, sedan bergshanteringen under 1630-40-50-talen
hastigt utvecklats och ett stort antal hyttor och hammarsmedjor inom socken
privilegierats. Inom Karlskoga Bergslag har det funnits sammanlagt
ett 15-tal hyttor och 7 hammarsmedjor (järnbruk). Av dessa anläggningar
ligger 4 hyttor, Åssjöhyttan, Kväggeshyttan,
Strömstorpshyttan och Kvarntorpshyttan, samt 2
järnbruk, Övre och Nedre Degerfors, numera utanför sockengränsen. De olika
hyttornas historia är i korthet följande: Sibbohyttan uppfördes 1646 i Imälven
strax nedanför Älgsimmen och brukades senare till 2/3 av hyttelaget
och 1/3 av ägaren till Valåsens bruk. Hyttan, som
smälte malm från Dalkarlsberg, torde ha lagts ned före 1830. Gälleråshyttan, senare kallad Lonnhyttan, byggdes 1655 och hyttelaget
omfattade Gälleråsen, Källmo,
Vibäck, Lanhöjden,
Rosensjö, Östra och Västra Lonntorp, Spjutberg,
Stenbäcken mfl. gårdar, i allt 25 andelar. Vid 1700-talets mitt blåste
hyttan omkr. 150 dygn årligen, med en produktionav
ca 1.800 skeppund tackjärn (ca 250-280 ton årligen).
Blåsningarna upphörde vid 1870-talet, och vattenfallet utnyttjas i våra dagar
för att driva en större såg. Malmen togs från Persberg. Silverhyttan smälte, som namnet anger, först silvermalm från en
närbelägen gruva, men ombyggdes enligt privilegier 1686 för smältning av
tackjärn. Hyttan tilldelades ansenliga skogar ur Karlskoga västra eller norra
allmänning. Hyttan övertogs senare av Alkvetterns
gods. Den sista blåsningen ägde rum 1871, varefter tackjärnstillverkningen
överflyttades till Knappforshyttan. Hållsjöhyttan (Hollsjöhyttan),
belägen vid Trösåns utlopp ur Hållsjön, endast ett
par km nedanför Silverhyttan, byggdes 1655 och privilegierades med 3 års
frihet 1659. Hyttlaget bestod av 8 omkringliggande hemman, bl. a. Björndalen,
Esphöjden, Granåsen, Hollsjötorp, Immen, Kedjeåsen, Kärne och
Malmhöjden, fördelade på 16 andelar, senare utökade till 20 andelar. Malmen
hämtades från Persberg (5 mil), Högborn
i Grythyttan (3 mil) samt från Kärnegruvan i
Karlskoga. Masugnen, som vid 1800-talets mitt drevs av Bofors' bruksägare
tillsammans med bergsmännen, lades öde på 1860-talet. Knappforshyttan byggdes, i likhet med flertalet andra hyttor i
Karlskoga, 1655, och hyttelaget omfattade 16
andelar, fördelade på 5 1/2 hemman. Hyttan har ett par gånger raserats och
flyttats. Den sista masugnen, som ombyggdes 1870-71, låg på östra stranden av
Timsälven. Sista blåsningen ägde rum 1891, varefter masugnspipan revs och
flyttades ned till Bofors. Malmen hämtades från Persberg
(omkr. 4 mil) och i någon del från Kärne. Vid
Knappforsen fanns även kvarn och såg. Ett projekt att vid Knappforsen bygga
en hammarsmedja kunde på grund av många omständigheter aldrig genomföras. Nya Svartälvshyttan, som räknades ömsom till Nora,
ömsom till Karlskoga socken, byggdes på 1640-talet och inköptes 1673 av
Kortfors bruksägare. Tväråhyttan var en obetydlig bergsmanshytta i
gränsmarken till Grythyttan, som uppfördes före 1650 och omtalas som ödelagd
1711. Immetorpshyttan uppfördes även 1655 vid Imälven
- samma älv som Sibbohyttan - nära Möckeln och hade ursprungligen 16 1/2
andelar, fördelade på 9 hemman. Malmen hämtades från Dalkarlsberg (2 mil).
Hyttan flyttades högre upp vid älven och ombyggdes samtidigt 1777. I denna
hytta hade Valåsens bruk andelar, och sedan Valåsens hytta år 1889 blivit färdig, fortsatte
bergsmännen blåsning till 1896, då hyttan lades ned. Immetorpshyttan var den
sista verkliga bergsmanshytta som blåste i Karlskoga. Linnebäckshyttan byggdes även 1655 med privilegier och frihetsår från 1659. Den hade 9 3/4 andelar, "mest
oförmögne", år 1684. Hyttandelarnas antal år 1833 var 12, som ägdes av Björtorp, Boviken, Högeberg,
Kråklund, Linnebäck, Lämås, Markviken,
Stråbergsmyren och Åsbergsviken, vilka tillsammans hade 4.100
tunnland skog. Hyttan lades öde på 1860-talet, varefter en kvarn byggdes vid
fallet. Granbergsdalshyttan uppfördes åren 1642-44 av den
nybyggare Mårten Eskilsson, som på 1620-talet upptog nybygget Granbäcksdalen.
Hyttan, som privilegierades 1649, kom senare att omfatta 18 andelar,
fördelade på följande gårdar: Backebergshälla,
Berg, Björkmo, Dalsmund, Granberga, Granbergsdalen, Gällsjön, Högforsen, Karåsen, Lerängen, Lund och Skråmmen.
Hyttan ombyggdes och moderniserades på 1890-talet och drevs senaste tiden av
AB Bofors-Gullspång, Carlsdals
Aktiebolag och Östra Skråmmen, eller av 3
brukspatroner och 9 bergsmän. Den övertogs år 1910 helt av Carlsdahls AB och blåste sista gången 1925.
Hyttanläggningen står ännu kvar, restaurerad och bevarad som ett
byggnadshistoriskt minnesmärke. Carlsdahls bruk har en intressant historia. År
1669 fick holländarna Georg och Joris de Besche
samt bergsfogden i Nora Bergslag Joel Stensson tillstånd att bygga en
stångjärnshammare vid Kortforsen i Svartälven. Denna anläggning fick namnet
Kortfors bruk. För att trygga tackjärnsförsörjningen inköpte bruksägarna 1673
Nya Älvhyttan och senare även Tväråhyttan. Bruket
kom genom gifte och köp på 1730-talet i hovrättskommissarien, sedermera
överdirektören, Carl Daniel Luthmans ägo. Luthman var driftig och kunnig, och under hans ledning
utvidgades bruksrörelsen. I vildmarken på Nya Älvhyttans allmänning odlade
han upp ett nybygge, uppförde en ståndsmässig herrgård, anlade park, dammar,
kvarnar, bostäder och torp för de underlydande samt gav anläggningen namnet Carlsdahl. Luthman hade även
planer på att vid Carlsdahl anlägga ett
kanongjuteri och verkstäder för borrning av kanoner. Så skedde ej, men en manufaktursmedja byggdes, där bl. a. en mängd
redskap och tillbehör till ammunitionseffekter och vapen smiddes. Vid Carlsdahl uppfördes en
masugnsanläggning, som under senare ägare, först Luthmans
söner Daniel och Anders och därefter brukspatronen Carl Lindberg, ytterligare
utvidgades. Carl Lindberg, som på 1840-talet tillträdde bruket, var en
utomordentligt dugande man och under hans tid byggdes här ett bessemerverk,
det andra i Sverige, vilket ägde bestånd till 1882. Lindberg byggde även ett
gjuteri och verkstad för tillverkning av malmkrossar, blåsmaskiner o. d. för hyttorna i bergslagen. Lindberg organiserade
också gruvdriften, bildade Stribergs Grufveaktiebolag och tog även mycket verksam del i
socknens styrelse. Han ivrade främst för förbättrade kommunikationer, byggde
ny landsväg mellan Nora och Karlskoga år 1846 och stod även i ledningen för
byggandet av de båda järnvägarna genom Karlskoga bergslag, den smalspåriga Wikern-Möckelns järnväg, sedermera Bredsjö-Degerfors
järnväg, öster om Möckeln och den bredspåriga Nora-Karlskoga-banan på västra
sidan om sjön. Han engagerade sig, i likhet med många andra brukspatroner, så
hårt ekonomiskt i dessa järnvägsplaner, att han vid järnvägarnas fallissemang
år 1878 nödgades lämna Carlsdahls bruk åt sina
borgenärer. Bruket ägdes sedermera av Carlsdahls
bruksägare, Laxå Bruks AB och från 1896 av Carlsdahls
AB, som byggde en andra masugn här. Under disponenten Sixten Wohlfarts tid (1886-1923) ansågs Carlsdahls
hytta vara den fönämsta och bäst drivna
masugnsanläggningen i landet. Carlsdahls AB
inköptes därefter av Hellefors AB, vilket i sin tur
försålde bruket jämte de stora skogarna till staten. Järnhanteringen vid Carlsdahl är sedan länge nedlagd och bruksbyggnaderna
jämnade med marken. Herrgården kvarstår som boställe för jägmästaren och
revirförvaltaren på Karlsdals revir. Det blev emellertid bruken i socknens centralare
delar, Björkborn, Bofors och Valåsen, som kom att betyda mest för bygdens
utveckling. Valåsen är det äldsta järnbruket, uppfört
och privilegierat redan år 1632 av borgmästaren i Örebro Arvid Bengtsson, som
året innan köpte gården av Sven Björnsson, en son till "Björn i Valåsa", vilken år 1584 hör röjde och upptog ett
torpställe. Valåsen köptes på 1630-talet av en
annan handlare i Örebro, Gert Ysing, som 1648 fick
tillstånd att bygga en ny hammare och att vid Övre Valåsen
inrätta en knipphammare för "knippjärn och allehanda plåtar". Gerts
son Johan utvidgade verket och erhöll 1712 tillstånd att inrätta ett
vattenverk "till värjeklingors, bajonetters och flera gevärssorters
förfärdigande". Efter Johan Ysings död
övergick Valåsen till hans syskon och övriga
arvingar, medlemmar av släkterna Berger och Löfman (till Bofors), för att
1779 genom gifte komma i hovjunkaren Bengt von
Hofstens ägo. Denne var son till brukspatronen på Willingsberg,
Erland von Hofsten, och Kristina lovisa Geijer,
dotter till Johan Eberhard Geijer, Uddeholmsbolagets berömde grundare.
Kristina Lovisa von Hofsten var en myndig dam, som gått till eftervärlden
under namnet "Stornåda på Valåsen".
Under von Hofstens tid förskönades Valåsen: en stor
park i engelsk stil anlades kring herrgården, broar byggdes mellan holmarna
vid Valåns utlopp i Möckeln, minnestavlor och urnor
uppställdes i parken m. m. Bengt von Hofsten hade
stora litterära och konstnärliga förbindelser, och Valåsen
besöktes av ett stort antal resande konstnärer, bl. a. Jonas Carl Linnerhielm och J. Fr. Martin. Linnerhielm
har också i "Bref under resor i Sverige"
(1816) gjort en utmärkt skildring av Valåsen i
tidens romantiska stil. Under hans tid var herrgården också centrum för ett
omfattande sällskapsliv. När Bengt von Hofsten 1826 avled, ärvdes egendomen
av hans son, bergmästare Erland von Hofsten, vars maka Johanna Fredrika Nordenfelt från Björneborg gått till eftervärlden som en
skicklig naturläkare och hjälperska i sjukdom och nöd. Valåsen
köptes efter Erlands död 1829 av sonen Bengt Johan von Hofsten, vilken två år
före sin död 1884 försålde egendomen till brukspatron Carl Johan Yngström och Willingsbergs
Aktiebolag. Willingsbergsbolaget, som fick sin bolagsordning
fastställd 1883, ägde Willingsberg, Valåsen, Ölsboda och Norra
Saxån med en sammanlagd areal av ca 58.000 tunnland.
Inom Karlskoga ägde bolaget, förutom Valåsen med
knipp- och räckhammare, kvarn och såg., ett tjugotal gårdar i socknens östra
delar samt andelar i Snöbergshyttan och Immetorpshyttan.Åren 1887-88 uppfördes en masugn vid Valåsen. Yngström var en
driftig och duglig och samtidigt i affärer mycket försiktig bergsman. Han var
också en av de få som klarade sig helskinnad ur bruks- och järnvägskriserna. Willingsbergsbolaget inköptes 1906 av AB Bofors-Gullspång, som efter 10 år, 1916 sålde detsamma
jämte skogsegendomarna till staten. Sedan masugnen 1918 blåst ned användes Valåns vattenkraft i sågverk och hyvleri. Denna
träförädlingsindustri har ytterligare utvidgats sedan Statens Skogsindustrier
nu övertagit den industriella verksamheten. Björkborns och Bofors' järnbruk, det
förra anlagt 1639 på kronohemmanet Backa av fogden i Karlskoga Mårten Drost och det senare 1646 på frälsegodset Bo av borgaren
i Arboga Paul Hossman, hade långa tider under 1600-
och 1700-talen samma ägare. Såväl Bo som Backa ägdes vid brukens grundande av
assessorn i Göta Hovrätt Peter Dober. De båda
nyanlagda hamrarna köptes redan 1648 av presidenten Johan Lillieström, en i
diplomatiska och andra värv mycket använd herre, som dock, på grund av sina
många uppdrag, ej hade mycken tid att vistas på sina
egendomar. Han anställde därför som arrendator Georg Camitz,
grundaren av Degerfors bruk. Efter Lillieströms död år 1657 köptes
egendomarna av Crispin Flygge (1628-63), inspektor över landtullarna i
Värmland mfl. landskap, gift med Sigrid Ekehielm
(död 1700), dotter till Karl X Gustavs forne lärare, Bengt Baaz, adlad Ekehielm. Fru
Sigrid var en högst märklig kvinna, "knappast någon rikare har bott i
Värmland än hon", säger Fernow. Hon ägde ett
stort antal egendomar i Västmanland, Småland och Värmland och förvärvade
genom köp ytterligare gods. Under hennes tid utökades smidet vid Björkborn och Bofors. År 1695 hade Bofors 4 härdar med 1.200 skeppund smide och en hammarskatt på 12 skeppund. Björkborn ägde 1683 en hammare och två härdar med 600
skeppund smide. Tackjärnet köptes från hyttorna i Karlskoga Bergslag samt
från Nora och Grythytte Bergslager. Sigrid Ekehielm var mån om sina egendomar. och
förhindrade att andra stångjärnsbruk uppfördes i grannskapet. Efter Sigrid Ekehielms död
inköptes alla hennes egendomar i Karlskoga för en summa av 120.000
daler kopparmynt från stärbhuset av brukspatronen Jakob Robsahm,
som 1709 erhöll fastebrev på förvärvet. Efter hans död 1716 övertog barnen,
Abraham och Katarina, det stora arvet och bildade ett intressentskap för
brukens drivande. År 1737 företogs en delning av ägorna, varvid 1/4 utbröts
och tilldelades löjtnanten Gustaf Lagerhjelm (gift
med en dotter till Magdalena Robsahm) mfl.
och 3/4 ägdes av 4 Robsahmer och en madam Golldamer. De "Robsahmska
intressenterna" blev med tiden många, ty den Robsahmska
släkten var stor och genom giftermål befryndad bl. a. med familjerna Geijer, Lagerhjelm, Löfman, de Laval och Sahlefelt.
Det är ganska svårt att säga vem som ägde den största andelen i Björkborn och Bofors under senare delen av 1700-talet.
Mot slutet av 1700-talet hade 5/8 av stångjärnsbruket vid Bofors förvärvats
av majoren G. A. Sahlefelt (1752-1829), vilken år
1812 bytte bort andelarna till assessor Pehr Lagerhjelm,
sonson till nyssnämnde Gustaf L., mot Falkenå
säteri i Närke och 5.200 riksdaler kontant. Nu börjar en ny utvecklingsperiod för Bofors bruk.
Pehr Lagerhjelm var född 1787. Han skulle enligt
familjens önskan bli officer, men studerade i Uppsala, där han 1807 avlade
bergsexamen. Han anställdes därefter i Bergskollegium och fick 1813 värdighet
av geschworner och 1816 assessors titel. Han
tjänstgjorde i Bergskollegiet till 1831 och var därefter till sin död 1856
fullmäktig i Jernkontoret. Lagerhjelm var en
framstående vetenskapsman, bl. a. lärjunge till vår berömde kemist J. J.
Berzelius, och sysslade med en hel rad bergsvetenskapliga problem, bl. a. om
blästerluft, vattenhjuls konstruktion och andra hydrauliska problem, ugns-
och härdkonstruktioner, smidning och valsning av järn samt järns och ståls
provande, vilka han löste med största skicklighet. Han företog också flera
utländska resor, bl. a. till England, för att studera valsning och smide.
Hans planer att bygga ett stångjärnsvalsverk vid Bofors kunde tyvärr icke
realiseras på grund av kapitalbrist och motstånd från övriga bruksägare. Bofors utökades emellertid under Lagerhjelms
tid med ett manufakturverk (1841), en lancashiresmälthärd
(1846) och med ett tegelbruk. Även jordbruket vid Bofors och Backa samt
underlydande gårdar förbättrades och utvecklades under hans regim. Bofors övertogs 1855 av sonen, Pehr Erland (i Bofors
historia oftast kallad Pehr d. y.), vilken också börjat som officer, men
lämnat krigstjänsten för att ägna sig åt skötseln av bruket. Ny byggdes åren
1866-67 det stångjärnsvalsverk som Pehr d. ä. drömt om, smidet och valsningen
ökade, sedan alla hämmande förordningar rörande bergshanteringen upphävts,
och Bofors blev så småningom Sveriges största tillverkare av valsat stång-
och finjärn. Klarare än många andra insåg Pehr Erland Lagerhjelm, att järnhanteringen måste rationaliseras och
driften koncentreras på ett fåtal kapitalstarka större bruk, om över huvud
taget Sveriges järnhantering skulle kunna klara sig i den allt hårdare
konkurrensen med utländskt järn. Efter grundligare förberedelser stiftades år
1873 AB Bofors-Gullspång med ett aktiekapital på 2
milj. kronor, fördelade på 400 aktier och 25 aktieägare. Största aktieposten
innehades av Handels AB J. A. Kjellberg & Söner, Göteborg - vilken firma
verksamt understödde bolagsbildningen och senare under många år var
huvudintressent - samt brukspatron Pehr Lagerhjelm
på Bofors. Bolagets egendomar, tillsammans värderade till 3,6 milj. kronor,
omfattade bl. a. Bofors, Björkborns, Gullspångs, Vägsjöfors och Skagersholms bruks- och lantegendomar samt
andelar i Stribergs, Wikers,
Järnboås mfl. gruvor och Lonnhyttans,
Granbergsdals och Kvarntorps masugnar. Björkborns bruk hade, som redan nämnts,
samma ägare som Bofors under 1600- och 1700-talen. De båda bruken skildes åt
1808, sedan bergsfogden i Karlskoga och Lekebergslagen,
Henrik Christian de Laval (1778-1811), köpt ut sina medarvingar. Björkborn bytte därefter ägare många gånger. H. C. de
Lavals son sålde bruket 1825 till brukspatron Nils Mithander
på Alkvettern, som följande år överlät egendomen
till bergmästare Bengt Myhrman, vars änka 1829 sålde bruket till major J. F. Wahrolin. Denne avyttrade det 1836 till lagmannen O. F. Oxehufvud, och dennes son, överste K. G. Oxehufvud, sålde slutligen Björkborn
1873 till det nybildade bolaget Bofors-Gullspång. AB Bofors-Gullspång
startade i en period av nedåtgående konjunkturför järnindustrin. Trots detta
vidtogs genast stora kapitalkrävande nybyggnader och
rationaliseringsåtgärder. En ny masugn byggdes och påblåstes 1874, en stålugn
enligt Martins system stod färdig 1878 och ett stålgjuteri uppfördes ungefär
samtidigt. År 1879 hade man lyckats få fram ett tätt och högvärdigt stål, som
i kvalite kunde mäta sig med det bästa utländska,
bl. a. Krupps. Detta kom till marinförvaltningens kännedom och i
augusti 1879 beställdes ett provgöt till en kanon. Kanonen borrades och
svarvades i Finspång, då Bofors saknade maskiner för bearbetning. Efter
utomordentligt hårda prov, med allt högre krutladdningar, sprängdes kanonen i
det 322:a provskottet för ett tryck av 5.000
atmosfärer. Den starkaste tackjärnskanonen som prövats hade endast hållit för
219 skott och 3.900 atmosfärers tryck. Detta goda
resultat föranledde en beställning på några nya kanonämnen som också skulle
bearbetas i Finspång, men det gav också upphov till en lång och bitter kamp
mellan det gamla anrika styckebruket Finspång och nykomlingen Bofors. Striden
gällde tackjärnskanonernas vara eller icke vara. Stålkanonerna och Bofors
avgick med segern. Svårigheterna att samarbeta med Finspång gjorde, att
Bofors' ledning 1883 beslöt att uppföra egna verkstäder för mekanisk
bearbetning av kanongöt och tillverkning av färdiga kanoner. Den största
vinsten låg ju icke i halvfabrikatet utan i den färdiga produkten. 10 år
efter bolagsbildningen hade Bofors sålunda bestämt sig för den
specialtillverkning, som skulle göra Boforsnamnet världsberömt och så
småningom även ge företaget en solidare ekonomisk ställning. Under hela 1880-talet hade dock bolaget att kämpa
med stora ekonomiska svårigheter. Rörelsen gick med förlust, likviditeten var
ytterst ansträngd och endast tack vare firman J. A. Kjellbergs ekonomiska
stöd kunde svårigheterna överbryggas. Nu började också utländska
beställningar på krigsmateriel att komma, först från Schweiz, senare från
Danmark mfl. länder, och kanontillverkningen ökade. De första åren
arbetade man efter ritningar, som resp. beställare lämnade, men sedan
ingenjör Arendt Silfversparre 1885 anställdes som
konstruktör, dröjde det inte länge förrän Bofors kom med egna epokgörande
konstruktioner: snabbskjutande marinkanoner av grövre kaliber, nya
mekanismer, lavetter med rekylanordningar m. m. och
år 1893 den första fältkanonen i världen med rekyl inom lavetten. Denna kanon
gav senare upphov till ett helt nytt artillerisystem. Åren 1894-96 ägdes AB Bofors-Gullspång
av doktor Alfred Nobel, som efter vissa missöden i utlandet länge sökt ett
företag i Sverige, där han kunde fortsätta sina sprängämnestekniska försök.
Nobel, som bosatte sig på Björkborns herrgård,
tillförde bolaget nytt, friskt kapital, han sanerade hela rörelsen, nya
maskiner för tillverkning av grövre artillerimateriel upp till 30,5 cm
kaliber anskaffades och en rad unga forskare experimenterade i hans
laboratorium vid Björkborn med problem, som först i
våra dagar lösts och vunnit industriell tillämpning. Nobel inpräntade i sina
medarbetare starka krav på kvalitet och forskning och ekonomiskt tänkande.
Han uppstakade också vissa riktlinjer för Bofors'
utveckling, som sedan länge - och ännu delvis - följes. Efter Nobels död i december 1896 övertogs
Boforsbolagets aktier, efter långa och invecklade förhandlingar, av ett
Göteborgskonsortium med bankdirektör J. C:son Kjellberg som ledare. Denna
affär hade sina mycket spännande poänger, ty flera stora utländska
vapenfirmor hade hört sig för om möjligheterna att förvärva denna unga och
redan mycket besvärliga konkurrent. År 1898 var köpet avslutat. För att tillvarataga Nobels alla kemiska patent grundades samma år
AB Bofors Nobelkrut. 1900-talets utveckling vid Björkborn
och Bofors kan vi tyvärr inte följa i detalj. Tillverkningen av krigsmateriel
och övriga verkstadprodukter steg, medan
stångjärnstillverkningen i smedjor och valsverk gick med förlust. År 1896
lades smedjan i Björkborn ned och 1917 upphörde
smältsmedjan i Bofors. Smide har dock förblivit en av Bofors' stora
specialiteter. De gamla vattendrivna hamrarna har emellertid ersatts av
moderna pneumatiska och hydrauliska hammare, hejare, smidesmaskiner och
smidespressar. Det första världskriget innebar en högkonjunktur för
krigsmateriel, och verkstäder och maskinpark utvidgades för att klara
"Sverigeskeppens" grova artilleri. 1920-talet inleddes med en svår kris, då
verkstäderna tidvis stod, då avrustningspropagandan krävde att Bofors skulle
upphöra som krigsindustri och då Boforsaktierna t. o. m.
ströks från Stockholms fondbörs. Men den eviga freden var en utopi och
världens länder begynte åter köpa vapen. Det var främst utländska beställare
som hjälpte Bofors ur krisen. Den unga och starkt expanderande svenska
bilindustrin gav dock mycket arbete till smedjor och plåtverkstäder. Vid mitten av 1930-talet hade Bofors
konstruktionskontor en ny revolutionerande pjäs färdig: en helautomatisk 40
mm luftvärnspjäs. Inför hotet av ett andra världskrig skyndade sig Europas
länder att köpa denna pjäs, som blev andra världskrigets mest använda kanon
och som återfanns på alla krigsskådeplatserna världen runt. Nya verkstäder
måste byggas, och 30-talets senare år kännetecknades av en enorm hets och
utveckling. När världsbranden i september 1939 slog ut i full låga, stod
Bofors väl rustat, och den svenska försvarsledningen kunde disponera över
krigsmateriel för mer än 100 milj. kr:s värde, som
beställts av utländska makter. Bofors Nobelkrut genomgick en liknande utveckling.
De första fabrikerna var små och obetydliga - bolagets startkapital var
endast 180.000 kr. - och i dem bearbetades krutmassa, som köptes från Nitroglycerinbolagets fabriker
i Vinterviken. År 1902 byggdes egna fabriker för tillverkning av
nitroglycerin och nitrocellulosa. Tillverkningen hade hittills endast gällt
kanonkrut, men 1906 upptogs tillverkning av gevärskrut. Första världskriget
medförde samma utvecklingskurva som för Bofors, och under efterkrigstiden
experimenterade man livligt med civila kemiska produkter - dock utan större
framgång - för att trygga sysselsättningen. Under 1930-talet utvidgades och
moderniserades fabrikerna, och bolaget fick betydande utländska kunder. Genom
en katastrof i december 1940 förstördes stora delar av den gamla
fabriksanläggningen. Återuppbyggnadsarbetet, som med tanke på beredskapsläget
skedde på rekordtid, "på 100 dagar byggdes 100 nya hus", medförde en
glesare gruppering och en modernare planering. Nu togs också de civilkemiska
tillverkningarna åter upp. Acetylsalicylsyra blev den första produkten, snart
följd av flera andra farmaceutiska hel- och halvfabrikat. 1940- och
1950-talens expansion har tagit sikte just på sistnämnda produkter.
Nobelkruts fabriksområde omfattar i dag ca 400 tunnland, omgärdade av ett
stängsel på mer än 1 mils längd och där innaför mer
än 500 olika byggnader. Under hela andra världskriget arbetade Boforsverken
och Nobelkrut uteslutande för den svenska försvarsmakten. Antalet anställda
steg till mer än 10.000. Efterkrigstiden har kännetcknats av en fortsatt teknisk expansion, främst
inom den civila sektorn. De gamla metallurgiska verken var vid krigsslutet
trånga och omoderna och fabriksområdet vid Bofors fullbebyggt, varför helt
nya verk, med stålverk, valsverk och smedjor, började uppföras 1946 vid Kilsta, ca 4 km nordöst om Bofors. Kilstastålverket
rymmer bl. a. världens största elektriska högfrekvensugnar och Kilstasmedjan är den största i norra Europa. Vid Kilstaverken sysselsättes mer än 1.000
man. Ännu vid 1800-talets mitt var jordbruket
huvudnäringen för Karlskoga sockens ca 7.000
invånare, ehuru flertalet bönder kallade sig bergsmän och hade andelar i
hyttor. T. o. m. vid Bofors, Björkborn
och Valåsen sysselsatte jorden och skogen fler
arbetare, drängar och torpare mfl. än smedjorna och
valsverken. Arbetet vid hyttorna samt malm-, järn- och skogskörslor tog dock
mycken tid för bergsmännen, varför jordbruket kanske inte alltid bedrevs med
större intensitet. Sedan stålverket och de mekaniska verkstäderna
uppförts vid Bofors, steg antalet anställda långsamt och nådde mot
sekelskiftet 800-1.000 arbetare och tjänstemän.
Kring bruken fanns en tätare bebyggelse av bostäder för de anställda. Även Karlskoga kyrkby började under 1800-talets
senare del att växa och bebyggelsen tog fart sedan Nora Bergslags Järnväg
1874 öppnats för trafik. Landsvägarna hade redan på 1840-talet börjat
förbättras. År 1846 byggdes sålunda en ny väg mellan Karlskoga och Nora.
Knappfors sluss, påbörjad 1847 och färdig 1854, och de samtidigt uppförda
slussarna vid Asphyttan och Bjurbäcken öppnade en farled över det stora
sjösystemet mellan Kristinehamn, Filipstad och Karlskoga, till stort gagn för
alla järnbruken omkring sjösystemet. Bofors var den största och livligast trafikerade
stationen vid Nora Bergslags Järnväg. Karlskoga hette stationen vid stambanan
- nuvarande Strömstorp - medan "Bregårdstorp" var namnet på anhalten vid Karlskoga
kyrkby. Flera handelsmän öppnade affärer i kyrkbyn och även många hantverkare
öppnade verkstäder här, sedan förordningarna om näringsfrihet vunnit laga
kraft. Karlskoga fick postkontor 1855, redan 1851 fick socknen egen veterinär
och påföljande år provinsialläkare, varefter 1859 ett apotek inrättades. En
sparbank grundades 1854; först 1897 hade banken vuxit så, att den skaffade
sig egen lokal. En sjukstuga byggdes 1884. Samma år fick Karlskoga egen
tidning och följande år öppnades den första telefonstationen med 16
abonnenter. På 1890-talet ägde Karlskoga ca 12.000
invånare, av vilka ca 10.000 bodde i kyrkbyn och omkring bruken. Karlskoga
kyrkby blev 1897 municipalsamhälle. Brukssamhället Bofors ordnade mycket tidigt vägar
och gator, belysning, vatten- och avloppsnät mfl. kommunala bekvämligheter
för de anställda. Även municipalsamhället löste flera av dessa problem,
självständigt eller i samarbete med bolaget. Det första folkskolan inrättades 1825
i "fattighuset", på bl. a. kyrkoherde T. Moréns
och assessor Pehr Lagerhjelms förslag. Ett nytt
större skolhus invid kyrkan stod färdigt 1827. Enligt folkskolestadgan 1842
omorganiserades skolväsendet, socknen indelades 1844 i 14 skolrotar, 1869
slutgiltigt bestämt till 12 rotar, flera lärare tillsattes och nya skolor
uppfördes. År 1880 fanns 6 fasta skolor, i kyrkbyn, Karlsdal,
Kedjeåsen, Granbergsdal, Lonnhyttan
och Knutsbol. Skolhus, de flesta uppförda på
1870-talet, fanns dessutom i Brickegården,
Linnebäck, Kedjeåsen, Högåsen, Stenbäcken och Sibbo
samt i nuvarande Degerfors socken. Vid sidan av folkskolorna fanns på
1800-talets senare del flera privata skolor, bl. a. i Källmo
och Valåsen. En högre folkskola var i
verksamhet 1864-82. Fortsättningsskola inrättades 1881. År 1882 grundades
Karlskoga Praktiska Läroverk (KPL), som senare utvecklades till en av landets
mera kända skolor för undervisning i teoretiska och praktiska ämnen.
Karlskoga Samrealskola - stiftad 1906 på förslag av disponenterna B. Wijkander, Bofors, och R. Sohlman, Björkborn
- blev 1910 kommunal mellanskola, utökades på 1940-talet till kommunalt
gymnasium och blev för några år sedan högre allmänt läroverk. Vid stadsblivandet den 1 januari 1940 hade Karlskoga
24.120 invånare, av vilka mer än 8.000 var anställda
vid AB Bofors. Staden hade i stort sett karaktären av ett villasamhälle, med
öppen bebyggelse. Endast omkring torget och stadshuset fanns en mera stdsliknande sluten bebyggelse. Stadens första 20 år har
kännetecknats av en väldig expansion, samtidigt som invånarantalet stigit
till nuvarande ca 35.000. Det gamla municipalsamhället har helt växlat
karaktär. Nya stora bostadsområden har vuxit upp söder, norr och öster om
centrum i Skranta, Kilsta,
Karlberg och Brickegården. Gator och vägar har
ombyggts, vatten-, avlopps- och reningsverk anlagts. Ett flertal kommunala
institutioner, nämndhus, varmbadhus med simhall, vårdhem och kronikerhem,
brandkår, konsthall, flera skolhus, läroverk m. m.
har uppförts, parker och planteringar har anlagts, liksom en ny kyrkogård med
krematorium. I det nya Folkets Hus-komplexet ryms
stadsteater, konsertsal, flera andra sammanträdeslokaler, kontor samt ett
större varuhus. Karlskoga är enligt den senaste folkräkningen en av
landets mest industribetonade, med ca 36 % av befolkningen direkt anställd
inom industrin. Jordbruk och skogsbruk har dock fortfarande en mycket stor
betydelse, även om rationalisering och modernare brukningsmetoder gjort att
numera endast relativt få personer är sysselsatta därmed. Bondetraditionen är
alltjämt stark och livskraftig inom Karlskoga och ett stort antal gårdar ägs
fortfarande av ättlingar till de nybyggare, som för 300 år sedan tog jorden i
besittning. |